Behandling

Osteoporosbehandlingar

Nu finns det flera olika typer av effektiva läkemedel för att förebygga och behandla benskörhet/osteoporos:

• Resorptionshämmande medel, bland annat östrogen, selektiva modulatorer av östrogenreceptorer, bisfosfonater, denosumab -  den humana monoklonala antikroppen mot RANKL (Receptor Activator of NFκB Ligand), som verkar genom att minska benresorptionen (nedbrytningen av gammal benvävnad) och därigenom bidrar till att öka bentätheten och stärka skelettbenen
• Anabola medel, bland annat PTH1-84 (parathormon) och PTH1-34 (teriparatid) som verkar genom att stimulera benbildningen (uppbyggnad av nytt ben) och därigenom bidrar till att öka bentätheten och stärka skelettbenen
• Strontiumranelat, ett annat läkemedel som minskar frakturrisken, har mycket liten effekt på omarbetningen av skelettben (den process när gammal benvävnad ersätts av ny och som pågår under hela livet) och stärker troligen skelettbenen genom att påverka benvävnadens egenskaper
• Kalcium- och D-vitamintillskott ordineras ofta tillsammans med dessa läkemedel för att de ska ge så god effekt som möjligt. Dessutom ska livsstilsförändringar – t.ex. regelbunden belastande träning, näringsriktig kost och strategier för att undvika fall – ingå i alla behandlingsprogram för osteoporos.

Att inte ge upp

Benskörhet kan behandlas med flera olika effektiva läkemedel, men inte ens de bästa läkemedel fungerar om man inte tar dem regelbundet. Osteoporos ger långvariga effekter på ens liv och hälsa, och det kan ibland kännas jobbigt att fortsätta med behandlingen, men utan regelbunden läkemedelsbehandling ökar risken för smärtsamma frakturer. Genom att göra positiva livsstilsförändringar och följa lämpliga behandlingsstrategier i samråd med läkare går det att förhindra osteoporosfrakturer.

Långvariga behandlingar och hur du tar dina läkemedel

Dålig följsamhet vid behandling med läkemedel mot kroniska tillstånd  är ett vanligt fenomen, och risken för att patienten inte ska följa behandlingen är extra stor vid osteoporos som inte ger några symtom, dvs. när patienten upplever att behandlingen inte gör någon omedelbar nytta och/eller att den ger biverkningar. Detta problem har betraktats som ett svåröverkomligt hinder för framgångsrik behandling och är fortfarande en utmaning för vården.

Benskörhet kräver normalt långvarig behandling, men oftast märker patienterna inte någon klinisk nytta av att ta sina läkemedel efter att de har fått diagnosen.

En studie som nyligen genomfördes visade att ungefär 50–75 % av alla kvinnor som påbörjar någon typ av läkemedelsbehandling mot osteoporos (bisfosfonater, kalcitonin, HRT, SERM) inte längre tar läkemedlen 12 månader senare.

Effekter av dålig följsamhet hos osteoporospatienter

Jämfört med patienter som följer sin läkemedelsbehandling gäller följande för patienter som inte gör det

• mindre ökning av bentätheten
• minskad hämning av benresorptionen (för resorptionshämmande medel)
• mindre effektiv minskning av frakturrisken

Faktorer som ökar risken för dålig följsamhet

Dålig följsamhet vid långvarig behandling har flera orsaker, och många av de faktorer som har betydelse har kunnat identifieras:

Sjukdomsrelaterade

• Flera komorbiditeter (flera andra samtidiga sjukdomar)
• Frånvaro av symtom
• Långvarig behandling krävs
• Ingen omedelbar och påtaglig nytta av behandlingen

Läkemedelsrelaterade

• Kostnad
• Biverkningar
• Behandlingens tillgänglighet
• Behandlingens varaktighet
• Hur ofta läkemedlet behöver tas
• Hur komplicerad behandlingsregimen är: inverkan på livskvaliteten
• Förebyggande kontra behandlande åtgärder
• Fler läkemedel

Känslomässiga/patientrelaterade

• Förnekande av sjukdomen
• Brist på socialt stöd
• Bristande kunskap
• Påverkan på livsstilen eller att det är jobbigt
• Patienternas egna åsikter om vilken som är den bästa behandlingen
• Patienternas tvekan om det har ett värde och är bra att ta läkemedel
• Förvirring eller fysiska besvär som kan förknippas med att ta läkemedel

Uppföljning

• Tid
• Kostnad
• Svårigheter att följa upp

Övriga

• Förhållandet mellan patient och läkare

Förslag för att lösa problem med behandlingsföljsamhet

Förhållandet mellan sjukvårdspersonal och patient

• Förbättra kommunikationen mellan läkare och patient
• Erbjuda lämplig utbildning
• Apotekspersonal ska ge råd om behandling

Behandlingsförhållanden

• Välj en enkel doseringsregim som passar patientens livsstil
• Välj behandling efter patientens preferenser

Uppföljning

• Övervaka hur patienten följer behandlingen och agera direkt om patienten har svårt att följa ordinationen eller fortsätta med behandlingen
• Läkare ska ofta och regelbundet uppmuntra och motivera patienten (använda t.ex.  bentäthetsmätning för att visa att behandlingen gör nytta)
• Egenbehandlingsprogram